Svensk folkmusik har många olika rötter och innehåller bland annat spelmanstraditioner, det vill säga från den spelman som stod för musiken vid ceremonier och högtider, men även från visor, omgjorda psalmer, locklåtar och bruksmusik. Den svenska folkmusiken är med andra ord väldigt varierad och det är vanligt att olika städer, byar eller socknar har sin egen typ av musik eller sin egen karaktäristiska stil när det gäller folkmusiken. Denna kan spelas upp på gehör, vilket innebär att det är vanligt att man anpassar musiken till den egna stilen och att melodier för olika visor därför kan låta olika vid skilda tillfällen. Detta är en del av charmen med folkmusik.

Många förknippar folkmusik och då främst spelmansmusik med fiolspelande. Fiolen var nämligen ett av det mest vanliga instrumenten i Sverige som användes vid till exempel bröllop och midsommarfirande. Medeltida visor räknas ofta till den svenska folkmusikens visor, men den berömda musiken av Bellman och Taube gör däremot oftast inte det.

Vallmusiken inom den svenska folkmusiken är lite speciell, på så sätt att den oftast användes för att locka till sig djuren. Den användes även för att kommunicera mellan gårdar. Då använde man sig av instrument såsom bockhorn eller genom kulning. Det är vanligt att folkmusiken har förts vidare mellan generationer muntligt och aldrig har tecknats ned före modern tid. Därför vet man inte hur folkmusiken har förändrats genom åren, då stora delar av den inte finns bevarad, även om visorna gör det. Folkmusiken hämtar även sina anor till stor del ifrån den övriga Norden men även ifrån Polen.